I borjan av resandet var man mest upptagen med att inse att man var pa resande fot, skaka fram sina english skills, forsoka forsta hur man tar sig runt, lara sig att freda sig fran forsaljare och vanja sig vid varmen. Efter ett tag slar man av pa takten lite och borjar intressera sig mkt mer for landet, manniskorna och dess historia. Nar man bara ar borta i 1-2 veckor hinner man knappt borja fundera pa sant, for man har fullt upp med att njuta av paraplydrinken pa playan och kolla var de basta shoppingfynden kan goras. Jag kan forstass bara tala for mig sjalv.
I bade Kambodja och Vietnam har vi last skonlitteratur som ar skriven av personer som bott/bor i landerna. I bada fallen har det varit skildringar om att leva i krig och under kommunismens harda overvakning. Bockerna ar ju som alltid ingen absolut sanning utan en eller flera personers upplevelser och uppfattningar, men det ger mycket mer an att googla fram landets historia eller att plugga pa med “viktig” information. Framfor allt sa ar det valdigt lyckat att lasa bockerna samtidigt som man ar i landet for man kanner till platserna och forstar hur husen ser ut, hur de ater, vad de ater, hur varmt det blir, hur galen trafiken ar och hur naturen ser ut. Man blir plotsligt valdigt medveten om hur annorlunda deras liv ar mot vara. Man inser hur enkelt och forspant man har det hemma. Manniskorna i bockerna (som baserar pa verkliga handelser) har aldrig haft nan sakerhet och levt under fattigdom. Forhallanden som ar helt frammande for oss.
Man reser ju mkt pa de stallen dar alla andra turister reser och man ser inte alltid lokalbefolkningen och hur deras vardagsliv ar, utan man ser mest de som jobbar pa hotellen och de som kor taxi och vill salja saker till en. Det ar ju ens eget fel att man valjer ett hotell i turistghettona ibland men det ar ju valdigt enkelt nar man star dar med sin stora ryggsack och erbjuds ett rum med schysst standard for 10 dollar… ja da slar man ju till. Men sjalvklart ser man ocksa manniskor som har det valdigt svart. En del sitter och tigger i turistomradena och forsoker se sa miserabla ut som mojligt, och ofta skickar man ivag sina “stackars” barn att tigga. En guide sa att de flesta (i det omradet vi var da) hade det hyffsat bra och hade hus och mat, men att det var “good business” att tigga av turister.
Men manga som man ser ar valdigt fattiga, en liten smutsig pojke sag vi flera ganger i Saigon och han drog runt med en lite aldre flicka och de tiggde. Han sag sa bortkommen och liten ut och det gjorde ont i hjartat… han fick lite pengar… Och nar man ser hur manga bor och lever, och manniskor som bara har ett ben, eller som har klarat bada benen men man ser skottskadan pa vaden… eller en handikappad pojke som forgaves forsoker salja sina jordnotter till rika feta turister som ligger pa playan (jag fick springa efter honom och gav honom 3 ggr sa mkt for jordnotterna for jag tyckte sa synd om honom.. han blev glad, iaf for stunden) … man ar sa skyddad fran sant har hemma. Strax efter att vi sett den lilla smutsiga pojken i Saigon gick vi in pa ett internetcafe och laste aftonbladet. Det var i paskhelgen och en stor “nyhet” om en “stackars” 10-arig pojke som inte lyckats salja sin motorcross-cykel for att Telias mailserver varit nere i tva dagar och att ingen darmed kunde svara pa hans annons. Da blir man pa nat satt sa javla forbannad. Hur fan kan man ga ut i tidningen och gnalla over att man inte kan salja sin javla cykel… och hur kan man tycka att det ar en nyhet? Villka i-landsproblem!
Ibland tycker jag illa om mig sjalv som turist.. man svarar “no thanks” innan personen i fraga inte ens hunnit fraga om man vill kopa deras solglasogon. Det ar klart att de ser en som ett levande dollartecken… men man ar ju sjalvisk ocksa och vill ha en trevlig semester “for pengarna som man hart sparat ihop” ja visst har jag sparat ihop de pengarna.. men bara for att jag ar fodd i rika Sverige sa har jag massor av mojligheter. De personer som forsoker forsorja sig pa att salja solglasogon anstranger sig ju inte mindre pa sitt jobb an vad jag gor. De skulle sakert garna utbildat sig om de haft chansen och skulle sakert vilja resa till andra stallen. Hos skraddaren i Hoi An horde vi att de jobbar 7 dagar i veckan och har tva dagar ledigt per manad. Och de var idel vanliga, tillmotesgaende och positiva.
Man pendlar mellan att vara forbannad pa att man ibland blir lite smalurad (samre rum an man trott, nagot kostar helt plotsligt mer an overenskommet osv) och att tycka synd om de manniskor man traffar och vill skanka bort hela reskassan. Man pendlar mellan att vara en rik sjalvisk turist och en medkannande medmanniska. Jag kan medge att jag gratit ibland over vad jag sett och att det ar sa svart att veta hur man kan hjalpa nan. I langden hjalper det ju inte att ge bort pengar. Ibland skulle man bara vilja stanna och forsoka hjalpa manniskor.
Nar man ser sig omkring ser man vanliga vietnameser som jobbar, ater, ar pa vag nanstans eller umgas med sina vanner. Man maste aktivt tanka till ibland och inse att alla som ar fodda innan 80-talet levt under krig, deltagit i krig, levt under fruktansvarda omstandigheter, eller levt under kommunismens vakande oga dar man inte fick saga vad man ville, inte jobba med vad man ville, kanske blev torterad pga att ens farfar varit mot kommunisterna, familjemedlemmar har forsvunnit och aldrig kommit tillbaka… tank att uppleva sadant och sedan nar battre tider kommer, som det faktiskt gjort, sa ska man fortsatta leva och forsorja sig med allt detta i bagaget.
Manga manniskor man ser/traffar har ju deltagit i kriget och det ar antagligen sadana upplevelser som vi i skyddade Sverige inte ens kan forestalla oss.
For oss tog Vietnamkriget slut 1975 och intresset for kriget hade svalnat redan nat ar innan nar USA drog tillbaka sina trupper. Att folket sedan levde under fruktansvarda omstandigheter och raknades som varldens tredje fattigaste land ar det ingen i vastvarlden som brydde sig om. Hogt uppsatta svenska politiker talade aven varmt om Khmer Rouge och att folket antligen lyckades genomfora sin revolution. Bullshit.
Men emellanat sitter man bara pa en vasterlandsk restaurang, trycker i sig en pizza och cola, njuter av varmen och tycker att “sydostasien ar bra underbart”. Det finns manga sidor av samma mynt.
