Nanjing

Vi valde att stanna en natt i Nanjing for att vi hort att det finns ett fantastiskt museum om Japanernas massaker pa Nanjing 1937. Nar vi kommit hit hoppade vi in i en taxi och for dit, bara for att upptacka att det ar stangt pga restaurering och oppnas ater i december. Det var ett riktigt antiklimax och det som stor mig lite ar att det fanns massor av information pa kinesiska om restaureringen, medan den enda informationen pa engelska var nagon som skrivit med en pensel pa muren “closed, reopenes in december 2007”.

Men det ar inte det enda som stort oss idag. Det har visat sig att kineserna verkligen ar helt inkapabla att resa kollektivt. Vilket ar konstigt och forvanande med tanke pa att det ar sa de forflyttar sig. Pa tunnelbanan har vi sett overallt att de som vantar pa att stiga pa alltid fyller upp allt utrymme sa de stackare som ska av maste tranga sig igenom en massa av manniskor for att ta sig ut. Detta ar dock ingenting mot vad vi upplevde idag.

Vi skulle stiga pa taget och perrongen var proppfull. Nar taget stannade vallde det ut folk men de pastigande kineserna kunde inte riktigt barga sig och borjade kliva pa taget samtidigt som folk klev av. Detta resulterade saklart i att det blev annu mer kaosartat an i vanliga fall (kineserna gillar att ha med sig massor av kassar och vaskor). Nar vi skulle stiga pa hade inget stigit av pa ett tag sa vi formodade att alla manniskor som ville av, kommit av. Vi klev pa och motte nagra turister som fortvivlat forsokte pressa sig ut. Vi klev at sidan och den engelsktalande mamman kom av med sin packning samtidigt som personalen pa perrongen borjade ropa “hurry hurry”. Nar tonarssonen skulle kliva av smallde dorrarna igen. Vi kunde hora hur mamman sa “open, my son is still in there” och tagpersonalen stod brevid med taget borjade rulla och sonen kom inte av. Nu forstar vi varfor tagen ar sa punktliga: man bryr sig inte om ifall personer kommit pa och av eller inte, utan kor bara pa tidtabell. Hade bara de kinesiska karringarna med alla sina plastpasar latit alla stiga av forst hade detta inte hant.

Val i Nanjing skulle vi forsoka fa tag pa biljetter till en stad som ligger mellan Nanjing och Beijing dar det finns ett valkant berg som vi ville vandra upp for. Av 30 biljettkassor var ingen markt med att personen i fraga pratade engelska vilket sjalvklart resulterade i att vi hamnade hos en person som inte pratade ett enda ord engelska. Vi var forberedda med en oversatt lapp vart vi ville men det gick anda inte. Vi blev skickade till en annan kassa dar en tjej pratade lite engelska. Dock gick inga tag pa vettiga tider sa vi struntade i det projektet och bokade nattaget till Beijing imorgon istallet.

Sa for er som avundsjukt sitter hemma och avundas oss kan jag saga att det finns dagar da allt bara javlas med en och man haller pa att explodera av irritation over att alla bara ska stirra pa en hela tiden. Stirra stirra stirra. Ahwell… nu internettar vi av oss var irritation och imorrn ska vi val kolla in Nanjing lite mer innan vi sticker norrut.