Tokyo

tokyo

Nu har vi kommit till Japan och vi ar redan helt fortjusta i stan. Vi bor i stadsdelen Asakusa och bara den verkar vara i storleken av en normal svensk stad.

Det var en frojd att komma till Narita Airport. Overallt pratade personal jattebra engelska och var jattevanliga. Nar vi sag forvirrade ut pa tagperrongen fragade ett par om vi behovde hjalp. Det ar saklart svart att fatta nat av skyltar osv men det kanns lite som hemma eftersom folk gar pa trottoarerna, alla bilar kor pa samma sida och inga kor finns med i trafikbilden.

Vi ville ata sushi forsta kvallen och det var supergott. Vi blev lite avskrackta forst for nar vi oppnade dorren till restaurangen gastade en dam i personalen nagot pa japanska at oss. Jag var beredd att vanda i dorren for jag tankte att det kanske var ett slutet sallskap eller nat. Men Freddie visste att det var sa man halsade kunder valkommna. Varje gang gaster kom eller gick gastades det fran alla i personalen. Sushin var mkt battre an hemma!

Imorrn ska vi traffa tva japanska tjejer som jag larde kanna i Muenster. Det kommer bli superkul att ses igen! Hoppas Freddie far kul, tjejerna pratar namligen ingen engelska 🙂

Guangzhou

Resan mellan Nanning och Guangzhou blev riktigt trevlig. Det var knokfullt i vanthallen nar vi skulle ivag och sa fort “check-in” oppnade sa fullkommligen sprang alla genom check-in och ut pa perrongen. Senare forstod vi att de som bara har sittplats antagligen aker onumrerat och en 12-timmars-resas bekvamlighet beror ganska mkt pa vilken plats man far.

Vi hade fatt tag pa ligg-biljetter, sangarna ar i tre vaningar och de som anses de samsta ar de langst upp och det var dessa som var kvar att kopa nar vi kopte biljetter. Men de var riktigt bra. Det fanns sma sittplatser som vi tog nar vi klev pa och sa fort det fullsatta taget startade var det en kinesisk kille som borjade prata med oss. Vi pratade nog oavbrutet i tva timmar. Han var larare och tyckte det var valdigt kul att fa prata engelska och prata med tva vasterlanningar. Vi visade vykort fran Sverige och de studerade han med omsorg. Hans engelska var ganska begransad och var kinesiska obefintlig men med mycket tid och hans dictionary i mobiltelefonen gick det riktigt bra. Vi var de enda vasterlanningarna pa hela taget tror vi och det var jattekul att fa prata med lite locals. I Vietnam stod det “foreigner” pa biljetten, man betalade mer an vietnameserna och blev ihoptussade i samma vagnar. Det har iofs sina fordelar oxa.

Val i Guangzhou har vi besokt Qingping-marknaden dar det saldes torkade ormar, torkade grodor, torkade skalbaggar och sedan massor av lite mer normala matvaror. Vi har besokt Chan Clan Ancesters Hall med antika kinesiska hus. Sedn har vi aven sett ett tempel och en pagoda. Ni kan se pa bilderna hur det sag ut. En stor skrattande Buddha var templets kannetecken.

Guangzhou verkar vara en ganska valmande stad. Den inaktuella invanarsiffran vi har ar 3,5 miljoner invanare och det ar valdigt modernt. Tunnelbanan ar enkel och shoppingstraken ar manga. McDonalds och Pizza Hut ar valrepresenterade, men vi skulle saklart aldrig fa for oss att ata dar 🙂 I parkerna aker folk inlines med sina sma barn. Det ar inte sa valdigt manga turister och darfor ar heller inte kommersen kring turistmalen sa stor. En del tiggare finns det, men inte fler an vi sett pa andra hall.

Det enda riktigt storande momentet ar alla snubbar (och de ar massor!) som vill salja fejkade Rolexklockor. “Watchi watchi, cheap cheap, pay, pay!”. Jag tror att de tror att pay betyder buy. De accepterar inte pa nat satt ett nej och foljer med en en lang bit. Otroligt irriterande.

En rolig sak ar att i trafikkorsningarna star det trafikpoliser i rusningstid. De ar alla utrustade med en visselpipa. Igar var det en trafikpolis som tog sin uppgift pa stort allvar. Han visslade argt at alla som forsokte smita over fastan det var rott. Till oss log han och sa “very many people”. Nar det antligen var gront och dax att ga over sa drog han i med en ordentlig signal som lat lite som slutsignalen i en fotbollsmatch, och sen pekade han med bada handerna i ga-riktningen. Sana dar skulle de behova i kaoset i Vietnam…

Manniskor har verkar otroligt hjalpsamma aven om de pratar begransat med engelska. En av inlineskillarna akte med oss en lang bit for att visa det narmsta internetcafeet och en kille utanfor tunnelbanan tog sig mycket tid for att hjalpa oss. Det dar vi hort om att kineser bara viftar at nat hall nar man fragar om vagen ifall de inte vet (for att man hellre svarar fel an sager att man inte vet) har vi annu inte markt nagot av men det kommer val 🙂

Jag akte pa en riktig omgang med min mage. Ca 72 timmar akte den berg-och-dal-bana innan jag fick nog och vi uppsokte lakare har i Guangzhou. Vi gick till en avdelning pa sjukhuset som var speciellt for foreigners och vi fick otroligt bra hjalp. For 230 kronor fick jag traffa doktor, lamna blodprov och undersoktes samt fick fyra olika sorters medicin. Lakaren hittade en bakterie och jag ar nastan saker pa att en av de fyra forpackningarna med kinesiska tecken innehaller antibiotika 🙂

Jag kanner mig iaf som en riktig backpacker som klarat tva 12-timmars-tagresor med kass mage!

Att internetta ar hur billigt som helst. Vi betalar 10 kronor for bada tva och vi har hittills aldrig orkar surfa upp den tid vi far, hur mkt vi an anstranger oss. Sa det ar riktigt billigt. Men lite censur har de. Wikipedia far man inte anvanda sig av till exempel.

Imorrn sticker vi vidare till Tokyo!

Bilder

Antligen Kina!

Vi har efter otroligt manga om och men tagit oss till Nanning i Kina och det ar en befrielse att vara har. For att citera en medpassagerare “I’m so glad to get out of this fucking country”.

Att fa tag pa biljetter var ju ett stort skamt och Freddie har skrivit om det tidigare. Vi kom till stationen i god tid, handlade lite matsack och satt i den luftkonditionerade vanthallen och det mesta kandes bra. En kille som vi inte forstod om han jobbade dar eller inte berattade att resebyran som salt biljetterna till oss skulle komma 30 minuter innan avgang och “reconfirm” vara biljetter. Vi fattade inte varfor men det gor man sallan i Vietnam. Ofta vill de nog att man ska veta sa lite som mojligt for da har de battra chanser att lura av dig pengar.

Redan i vanthallen hejade vi pa ett par vasterlanningar som vi upptackte oxa kopt biljetter pa samma stalle som oss och de hade haft en liknande upplevlse att fa tag pa biljetter.

30 minuter innan taget gick visade de ut oss mot sparet och tjejen fran resebyran dok upp och sa att allt var ok. Vi satte oss i var kupe och markte att vi delade hytt med det andra vasterlandska paret. Ett par i 45-arsaldern fran Australien.

En butter kvinna fran Vietnam Railways (VR) kom och kollade pa vara biljetter och pastod att det var fel pa dem. Resebyratjejen kom pa taget igen och de pratade med varandra och allt verkade ok. Men lite oroliga blev vi eftersom vi sjalva tyckte att vara kopierade biljetter sag ganska falska ut.

5 minuter innan taget ska ga kommer kvinnan fran VR tillbaka och ar i sallskap av en civilkladd man och nu sager de at oss att vi ska “get off the train”. Vi undrar varfor och far svaret att det ar fel pa biljetterna och att resebyran inte kommit med biljetterna i tid. De var valdigt otrevliga och den civilkladda mannen tyckte sig visst vara i stand att beratta for oss om vara biljetter var ok eller inte.

Den australiensiske mannen hade rest over halva varlden och var stor och lang och verkligen ingen man satter sig pa. Han sa bara “I paid for the tickets, I’m not going anywhere”. VR-kvinnan och hennes civilkladda kompanjon pastod att de saknade nan form av gruppbiljett. Vi var ju inte ens en grupp och hade ingen gruppbiljett. Vi sag att resebyratjejen forsokte prata med dem utanfor men verkade inte fa komma pa taget mer. En annan svensk kille blev avkastad (se citat ovan…) men lyckades kliva pa taget pa en annan vagn och kom med anda.

VR-kvinnan sa ater at oss att ga av taget och sjalv var jag jatteorolig men Steve var hur lugn som helst och det lugnade ner mig lite grann. Det var skont att vi var fyra personer i det har laget. Hade man varit en ensam tjej i 20-arsaldern pa den forsta resan utanfor Europa hade man nog inte varit sa kaxig. Efter lite tjaffsande gav de anda upp och efter nagra minuter akte taget ivag. Vi var javligt forbannade. Det ar sa korrupt nar Vietnam Railways anstallda forsoker kasta oss av taget trots att vi har riktiga biljetter for att antagligen salja platserna svart och tjana bra med pengar. Man ska veta att taget bara gar 2 ggr i veckan, biljetterna kostade ca 50 USD per person och att taget alltid ar fullbokat flera dagar/1 vecka i forvag. Det var liksom inget alternativ att kliva av taget.

Det var flera stromavbrott i borjan pa resan och AC:n var inte langre igang. Vid det laget var man ganska misstanksam. Stangde de avsiktligt av strommen for att halla pa med javulskap nar det var morkt? Efter 15 minuters resa kom den tidigare sa arga kvinnan forbi kupen och fragade soligt om vi ville vaxla till oss kinesisk valuta. Helt plotsligt var vi alltsa vanner. Vi litade ju inte pa henne ett dugg och pastod att vi inte hade nagon Vietnamesisk valuta. Hon kom tillbaka efter en stund, ganska sur, och fragade snudd pa hotfullt om vi inte hade Dong att vaxla. Vi sa nej.

Sen verkade det mesta lugna ner sig och vi tankte att vi borde klara oss fram till gransen i alla fall. Vid gransen brukar det kunna vara en del scams har vi last. Helt plotsligt bromsar taget in, men vi marker inget sarskilt. Nar taget stannar ser vi att taget kort pa en mindre lastbil som lag omkullvalt utanfor vart tagfonster. Vi hade verkligen forsta parkett vid olycksplatsen som var precis utanfor vart fonster. Det samlade offantligt manga manniskor runt lastbilen men det verkade som att ingen kommit till skada. De drog ut lite bildelar fran tagets undersida och efter ca 30 minuter korde vi vidare igen.

Vid gransen gick det bra men det tog sammanlagt 3 (!) timmar. Vi fick byta tag vid gransen och det nya taget var sa fantastiskt rent och ljust och fint och personalen pa taget var sa vanliga och artiga och det kandes som att vi kommit till himlen. Varje tursist som klev pa log stort och alla var sa jakla nojda over att fa lamna Vietnam bakom sig.

Vietnam ar verkligen fint och intressant pa manga stallen men efter ett tag blir man sa fruktansvart less pa att det ska myglas och trixas precis hela tiden och att man inte har kontroll over nagot alls eftersom man inte forstar deras system.

Nu sitter vi pa ett gigantiskt internetcafe i Nanning i Kina och efter bara 3 timmars somn i natt ar vi ganska sega. Vi har kopt biljetter till Guangzhou ikvall sa vi stannar bara 12 timmar i Nanning. Vi har prommenerat langs floden och sett MASSOR av varianter av Tai Chi och morgongymnastik. Kineserna ar mer reserverade an Vietnameserna. De tittar pa oss men nar man ler mot dem tittar de bort. Det ar svart att forsta nanting av skyltarna sa klart men jag tror vi lart oss tecknet for Internet!

Goodbye Vietnam

Nu borjar vara slappa dagar i Hanoi narma sig slutet. Vi har haft sex ganska inaktiva dagar som vi fyllt med bland annat tre biobesok.

Forst var vi pa en supermodern bio pa sjatte vaningen i ett shoppingcenter dar vi sag “Night at the museum” med Ben Stiller. Det var precis som hemma forutom att det kostade 25 kr per person.

Andra besoket var pa en mer traditionell Vietnamesisk biograf, dar platsbiljetterna skrevs ut manuellt. Av de tre filmerna som visades valde vi en Vietnamesisk film om en fattig familj under 60- och 70-talet. Duken var ganska liten och lokalen var ganska skabbig och vi var de enda vasterlanningarna dar, men det var en klart battre bioupplevelse an den amerikanska (forutom trasmaken som var nast in till outhardlig mot slutet av de 2:20 filmen varade).

Sista var pa bion i shoppingcenteret igen och annu en amerikansk film. Vi upptackte att det var ganska bra att ga pa bio mitt pa dagen. Ganska lite folk och de har utmarkt AC i varmen.

Idag fick Helena antligen sin vilja igenom – vi var och tittade pa Ho Chi Minh dar han lag i sitt mausoleum. Man blir ganska snabbt jagad forbi glasmontern dar han ligger sa det ar svart att saga om det var den riktiga eller en fran Madame Tussaud, vilket ryktet sager att det kan vara. Allt runt om kring var typiskt kommunistiskt uppstyltat. Man fick inte ga pa fel sida om strecket eller le osv.

Ikvall skall vi testa vara “biljetter” till Kina (se tidigare inlagg) och sen skall vi aven fa testa vara “Kinesiska pengar” som vi vaxlade till oss pa gatan eftersom det inte gar att gora pa bankerna har (bankerna tyckte till och med att vi skulle testa att vaxla hos juvelbutikerna).

Summering sydostasien

Efter nastan 2 manader i Singapore, Malaysia, Thailand, Kambodja och Vietnam sticker vi imorrn vidare mot Kina. Summering av sydostasien:

Basta stranden: Perhentian

Basta transportsystemet: Singapores MRT

Roligaste matupplevelsen: Surprisemeny pa “Les Amis” i Hoi An. Vi fick 4-5 vietnamesiska ratter var och fick instruktioner hur vi skulle ata.

Trevligaste restaurangagare/personal: Minh med familj i Hue. Vi satt och pratade med Minh och hans tva systerdottrar som studerade engelska pa universitetet. Vi pratade om Vietnam och kultur och ekonomi och sprak. De var hur trevliga som helst. Det hela slutade med att vi kopte en motorcykel-tripp till dagen efter, som visade sig vara den basta endags-turen pa hela resan.

Varsta monetara upplevelsen: Nar vi star i Hoi An och ska betala vara 4 hotellnatter och inser att alla ATM i hela stan ar ur funktion pga ett tidigare langvarigt stromavbrott och vi bara har nagra dollar pa fickan. Som tur var bodde vi pa ett anstandigt hotell som tog Mastercard.

Storsta pengabunten: Nar vi tog ut Riel forsta dagen i Phnom Penh. 500 Riel ar 1 kr. Freddie fick inte ihop planboken efter att vi tagit ut 800 000 Riel.

Lustigaste sammantraffandet: Nar vi springer pa Heiki fran Tyskland i Hoi An. Vi hade traffat henne som hastigast pa gatan i Saigon veckan innan.

Konstigaste signaturmelodin: Sopbilen i Hoi An spelar “Lambada” nar den kommer. Lite som glassbilen. Men anda inte.

Roligaste granskontrollanten: Snubben pa gransen mellan Singapore och Malaysia som reciterade “Hello” for Helena. “Hello, is it me you’re looking for?” osv. Det tog ett tag innan jag kopplade.

Jobbigaste ungar: Forsaljarna i Angkor Wat som aldrig gav sig. Deras standiga skrikande efter “Dollar!!!” gjorde oss inte mer givmilda.

Billigaste boendet: 25 kr natten pa Perhentian (gemensam toalett/badrum och strom endast 12 timmar om dygnet)

Varsta scamen: Nar vi blev 2,5 timmar forsenade av en 3 timmar lang bussresa fran Krabi till Surat Thani. Allt for att vi skulle ata mat pa deras restauranger och kopa biljetter pa deras biljettkontor. Vi vagrade saklart.

Roligaste resesallskapet: Ett 60-arigt par fran Kina/Malaysia/Australien som vi delade kuppe med mellan Nha Trang och Hoi An.

Storsta irritationemomentet: Folk som ej kan prata engelska men anda jobbar inom turism med att salja biljetter, jobba pa restaurang och hotell.

Labbigaste akomma: Freddies ogoninfektion

Kommunism

Nar Vietnam efter manga och langa ar av krig antligen, 1975, vunnit sin frihet (forst sjalvstandighet fran Frankrike, sedan inbordeskrig – det vi kanner som Vietnamkriget, invasion Kambodja och Pol Pot, och slutligen mot Kina som inte var sa nojda med invasionen av Kambodja), bildades den kommunistiska republiken Vietnam. Man var ett enat land och nu ville man bygga ett argrart kommunistiskt samhalle. Tyvarr gick det inget vidare och tio ar senare var man det tredje fattigaste landet i varlden.

Kommunistpartiet (det fanns saklart bara ett parti i Vietnam) befarade att folk skulle gora uppror sa man tillat kapitalism sa man kunde behalla sin makt. Gar man en runda pa stan idag sa skulle man aldrig kunna gissa att det ar kommunistiskt styre. Snarare ar det sa att alla verkar ha sin egen business. Skatt betalar man inte nagon storre utstrackning och skulle man bli sjuk galler det att ha en bra privatforsakning.
– Men kommunistiskt ar det!

Tam Coc

tamcoc

Igar sallade vi oss ater till superturist-horden och akte pa en endagstur med buss, guide forbestalld lunch och hela programmet!

Turen gick till nagot som heter Tam Coc, eller Halong Bay on land, som det ofta kallas tack vare sitt spektakulara landskap, bestaende av hundra-, om inte tusen-tals, limestone-klippor som skjuter upp ur marken likt jattelika sockertoppar. Se bilderna sa forstar ni. Turen bestod av tva pagodor (man verkar aldrig komma undan minst en pagoda var man an beger sig…) och sen en tur pa floden som tar en genom detta landskap. Bada stallena var riktigt turistiga (fast med asiatiska turister) – batturen liknade nastan lopande bandproduktion. Men icke desto mindre, sa var det riktigt haftigt att fa se det.

Hanoi

hanoistretch

Hanoi – Vietnams huvudstad, men bara nast storst till antalet invanare (HCMC leder stort).

Hanoi vinner dock stort pa charm och personlighet! Om HCMC var stort och intetsagande sa ar Hanoi med sina gamla franska kvarter, ringlande grander och mer relaxade manniskor, en plats med valdigt mycket personlighet och man trivs bra har. Lite bilder som bevis pa detta.

Risken ar dock att forsaljarna och moppe-forarna i turistomradena tar musten ur en. Igar blev det bara for mycket! Det ar ok om de forsoker salja saker till en, aven om man blir trott pa deras tjatande. Det ar pa nagot satt en del av spelet. Men nar det kommer till ren oarlighet da blir man forbannad. Taxiresor som blir dubbelt sa dyra. Dryck som ar inkluderat i maltiden som man sen far betala for i alla fall osv osv…

Ovan pa allt har vi haft ett helvete att fa nagon ordning pa vara biljetter till Kina. Vi kopte biljetterna i Hoi An pa en resebyra som tog hjalp av sitt Hanoi-kontor (i det har landet kan man bara kopa internationella biljetter i Hanoi och HCMC). Val pa deras kontor har sa hade de inga biljetter och han som jobbade dar pratade sa jakla dalig engelska sa man kunde inte kommunicera alls (man kunde stalla exakt samma fran tva ganger och en gangen sa han ja och andra nej). Nar han antligen gravde fram en som kunde engelska sa visade det sig att de behovde vara pass-nummer. Sa vi ringde till hotellet dar passen lag i receptionen och ville att de skulle lasa upp passnumren. “Varfor?” fragar de. “For att vi skall kopa tagbiljetter och behover numren”. “De ar inlasta och jag har ingen nyckel” far man till svar. Varfor undrar man – jo, hotellet saljer givetvis ocksa biljetter som de tjanar pengar pa sa da ljuger de for oss om det och tror att vi skall kopa av dem istallet… Sadar haller det pa och historien slutar med att vi nu har en kopierad biljett som ar ifylld med datum och vilka platser vi har. Vi far val se om vi kommer med nagot tag eller blivit blasta. Jag vet i alla fall var Hanoi-kontoret ligger…

Hue

Nu ar det bara en timme kvar tills vart tag mot Hanoi avgar sa det blir ett kort inlagg.

Igar och idag har vi utforskat Hue, vilket ar Vietnams gamla huvudstad. Forst tyckte vi inte att den hade sa mycket att erbjuda (visst citadellet var fint), men sen fick av en slump tag pa en guide vid namn Minh, som tog oss pa en motorcykeltur genom Hues omgivning, och det var verkligen en bra tur.

Hinner inte skriva mer nu, men ta en titt pa bilderna

Funderingar

I borjan av resandet var man mest upptagen med att inse att man var pa resande fot, skaka fram sina english skills, forsoka forsta hur man tar sig runt, lara sig att freda sig fran forsaljare och vanja sig vid varmen. Efter ett tag slar man av pa takten lite och borjar intressera sig mkt mer for landet, manniskorna och dess historia. Nar man bara ar borta i 1-2 veckor hinner man knappt borja fundera pa sant, for man har fullt upp med att njuta av paraplydrinken pa playan och kolla var de basta shoppingfynden kan goras. Jag kan forstass bara tala for mig sjalv.

I bade Kambodja och Vietnam har vi last skonlitteratur som ar skriven av personer som bott/bor i landerna. I bada fallen har det varit skildringar om att leva i krig och under kommunismens harda overvakning. Bockerna ar ju som alltid ingen absolut sanning utan en eller flera personers upplevelser och uppfattningar, men det ger mycket mer an att googla fram landets historia eller att plugga pa med “viktig” information. Framfor allt sa ar det valdigt lyckat att lasa bockerna samtidigt som man ar i landet for man kanner till platserna och forstar hur husen ser ut, hur de ater, vad de ater, hur varmt det blir, hur galen trafiken ar och hur naturen ser ut. Man blir plotsligt valdigt medveten om hur annorlunda deras liv ar mot vara. Man inser hur enkelt och forspant man har det hemma. Manniskorna i bockerna (som baserar pa verkliga handelser) har aldrig haft nan sakerhet och levt under fattigdom. Forhallanden som ar helt frammande for oss.

Man reser ju mkt pa de stallen dar alla andra turister reser och man ser inte alltid lokalbefolkningen och hur deras vardagsliv ar, utan man ser mest de som jobbar pa hotellen och de som kor taxi och vill salja saker till en. Det ar ju ens eget fel att man valjer ett hotell i turistghettona ibland men det ar ju valdigt enkelt nar man star dar med sin stora ryggsack och erbjuds ett rum med schysst standard for 10 dollar… ja da slar man ju till. Men sjalvklart ser man ocksa manniskor som har det valdigt svart. En del sitter och tigger i turistomradena och forsoker se sa miserabla ut som mojligt, och ofta skickar man ivag sina “stackars” barn att tigga. En guide sa att de flesta (i det omradet vi var da) hade det hyffsat bra och hade hus och mat, men att det var “good business” att tigga av turister.

Men manga som man ser ar valdigt fattiga, en liten smutsig pojke sag vi flera ganger i Saigon och han drog runt med en lite aldre flicka och de tiggde. Han sag sa bortkommen och liten ut och det gjorde ont i hjartat… han fick lite pengar… Och nar man ser hur manga bor och lever, och manniskor som bara har ett ben, eller som har klarat bada benen men man ser skottskadan pa vaden… eller en handikappad pojke som forgaves forsoker salja sina jordnotter till rika feta turister som ligger pa playan (jag fick springa efter honom och gav honom 3 ggr sa mkt for jordnotterna for jag tyckte sa synd om honom.. han blev glad, iaf for stunden) … man ar sa skyddad fran sant har hemma. Strax efter att vi sett den lilla smutsiga pojken i Saigon gick vi in pa ett internetcafe och laste aftonbladet. Det var i paskhelgen och en stor “nyhet” om en “stackars” 10-arig pojke som inte lyckats salja sin motorcross-cykel for att Telias mailserver varit nere i tva dagar och att ingen darmed kunde svara pa hans annons. Da blir man pa nat satt sa javla forbannad. Hur fan kan man ga ut i tidningen och gnalla over att man inte kan salja sin javla cykel… och hur kan man tycka att det ar en nyhet? Villka i-landsproblem!

Ibland tycker jag illa om mig sjalv som turist.. man svarar “no thanks” innan personen i fraga inte ens hunnit fraga om man vill kopa deras solglasogon. Det ar klart att de ser en som ett levande dollartecken… men man ar ju sjalvisk ocksa och vill ha en trevlig semester “for pengarna som man hart sparat ihop” ja visst har jag sparat ihop de pengarna.. men bara for att jag ar fodd i rika Sverige sa har jag massor av mojligheter. De personer som forsoker forsorja sig pa att salja solglasogon anstranger sig ju inte mindre pa sitt jobb an vad jag gor. De skulle sakert garna utbildat sig om de haft chansen och skulle sakert vilja resa till andra stallen. Hos skraddaren i Hoi An horde vi att de jobbar 7 dagar i veckan och har tva dagar ledigt per manad. Och de var idel vanliga, tillmotesgaende och positiva.

Man pendlar mellan att vara forbannad pa att man ibland blir lite smalurad (samre rum an man trott, nagot kostar helt plotsligt mer an overenskommet osv) och att tycka synd om de manniskor man traffar och vill skanka bort hela reskassan. Man pendlar mellan att vara en rik sjalvisk turist och en medkannande medmanniska. Jag kan medge att jag gratit ibland over vad jag sett och att det ar sa svart att veta hur man kan hjalpa nan. I langden hjalper det ju inte att ge bort pengar. Ibland skulle man bara vilja stanna och forsoka hjalpa manniskor.

Nar man ser sig omkring ser man vanliga vietnameser som jobbar, ater, ar pa vag nanstans eller umgas med sina vanner. Man maste aktivt tanka till ibland och inse att alla som ar fodda innan 80-talet levt under krig, deltagit i krig, levt under fruktansvarda omstandigheter, eller levt under kommunismens vakande oga dar man inte fick saga vad man ville, inte jobba med vad man ville, kanske blev torterad pga att ens farfar varit mot kommunisterna, familjemedlemmar har forsvunnit och aldrig kommit tillbaka… tank att uppleva sadant och sedan nar battre tider kommer, som det faktiskt gjort, sa ska man fortsatta leva och forsorja sig med allt detta i bagaget.

Manga manniskor man ser/traffar har ju deltagit i kriget och det ar antagligen sadana upplevelser som vi i skyddade Sverige inte ens kan forestalla oss.

For oss tog Vietnamkriget slut 1975 och intresset for kriget hade svalnat redan nat ar innan nar USA drog tillbaka sina trupper. Att folket sedan levde under fruktansvarda omstandigheter och raknades som varldens tredje fattigaste land ar det ingen i vastvarlden som brydde sig om. Hogt uppsatta svenska politiker talade aven varmt om Khmer Rouge och att folket antligen lyckades genomfora sin revolution. Bullshit.

Men emellanat sitter man bara pa en vasterlandsk restaurang, trycker i sig en pizza och cola, njuter av varmen och tycker att “sydostasien ar bra underbart”. Det finns manga sidor av samma mynt.